هذا لحني

[توما بيطار]

هذا لحني

هذا لحني
لرأسِ سنة الميلاد
لأساور الصبايا
وأحلام الأولاد
لوجوهٍ تنبتُ فرحاً
ترجو سلاماً لصهيلِ الجياد
لنجمةٍ تهبطُ خجلى
على شرفاتِ القلوب
من دونِ ميعاد
لضحكةِ أمٍّ
تُخبّيء الدفء في الدروب
حتى قدوم الأولاد
تخبزُ الخير
توزّعهُ على الطيور
كترانيمَ وصلواتٍ للعِباد.
هذا لحني
هذه كلّها أمنيات
لخطوةِ طفلٍ
ولد قبل ألفي عام
ومهّدَ الفرحَ للحياة.
نودّعكَ الآن
يا عاماً مررتَ علينا
كضيفٍ ثقيل الظل
كسكّينةٍ بطيئةٍ
تتعلّمُ الطعنَ كلّ صباح
نودّعكَ
وقد تعبَ الفقراءُ من عدِّ الحسرات
والخسارات..؟
من خبزٍ يُقاسُ بالحسرَة
ومن أحلامٍ تشبهُ الطوابير
طويلة….ولا تصل الأصوات ؟.
نودّعكَ
وسوريا مازالت
تجمعُ أسماءَ أبنائها من تحت الركام
وتخلعُ الخناجر من ظهرها
تُخبّىءُ وجعها في صدور الأمهات
وتُعلّقُ صبرها
على خيطٍ رفيعٍ من الرجاء.
يا عامَ الشؤم
كسرتَ ظهور الناس
ولم تكسر قلوبهم
سرقتَ النوم من العيون
لكنكَ لم تُطفىء الدعاء.
نودّعكَ
لا بالإحتفال
بل بالنجاة
لا بالأغاني
بل بالوجعِ والأماني
تمضي
ونحنُ نعرفُ …
أنَ الغدَ ليس وعداً أكيداً
لكنهُ على الأقل…
ليس أنتَ .؟
وداعاً
أيها العام المُثقَل بالدمع
سنترككَ خلفنا حتماً
ومعنا شيءٌ واحد :
أننا مازلنا هنا
وأن سوريا رغم كلّ شيء
مازالت تحلمُ معنا
وكلّنا أمل..؟

⸻

Detta är min sång

Detta är min sång.
För nyårsnatten.
För flickornas armband
och pojkarnas ännu osagda drömmar.

För ansikten som slår ut i glädje,
som viskar fred
till hästarnas skälvande gnägg.

För en stjärna
som blygt stiger ner
på hjärtats balkonger,
utan tid, utan löfte.

För en mors skratt,
som gömmer värmen i vägarna,
väntar,
tills barnen återvänder.

Hon bakar godheten,
smular den till fåglarna,
som sånger,
som böner
för världen.

Detta är min sång.
Allt detta är önskningar.
För steget av ett barn,
fött för tvåtusen år sedan,
som öppnade glädjen
för livet.

Nu tar vi farväl av dig,
du år som gick genom oss
som en tung gäst,
som en långsam kniv
som varje morgon
övade sig i att såra.

Vi tar farväl,
utmattade av att räkna
förluster och suckar.

Bröd vägt i sorg.
Drömmar formade som köer:
oändliga,
och röster
som aldrig når fram.

Vi tar farväl av dig,
medan Syrien ännu
samlar sina barns namn
ur ruinerna,
drar klingor ur sin rygg,
gömmer sin smärta
i mödrarnas bröst,
och hänger sitt tålamod
på en tunn tråd av hopp.

Du olyckans år.
Du böjde människors ryggar,
men inte deras hjärtan.
Du stal natten från ögonen,
men kunde inte
släcka bönen.

Vi tar farväl av dig
inte med fest,
utan med överlevnad.
Inte med sång,
utan med smärta
och stilla önskningar.

Du går,
och vi vet:
morgondagen är inget löfte.
Men åtminstone—
är den inte du.

Farväl,
du tårtyngda år.
Vi lämnar dig bakom oss,
och bär med oss endast detta:
att vi fortfarande är här,
att Syrien, trots allt,
fortfarande drömmer med oss.

Och att vi—
ännu—
är hopp.